s. (Du som tog mitt hjärta!)
Patrik Isaksson är mannen i mitt hjärta, mannen i mitt liv. Han har under två år gjort underverk. Hos honom är jag starkt, är jag underbar. Och jag tror att jag skulle gjort allt för att komma tillbaka till ruta ett! 2007 var ett bra år, och det är väl mest Patriks förtjänst. Jag vill ha allt det året gav, när vi var oskiljaktiga. Kärleken han gav bär jag med mig överallt. Jag vill i alla fall det. Jag saknar när jag var riktigt kär, när hans musik skänkte all glädje jag behövde, all tröst jag behövde. Kan vi ge oss en chans till?!
Får jag aldrig mera vara din vän?
Jag vet inte. Men känslan finns kvar ibland. Vissa låtar ger fortfarande känslan. Den där känslan som jag inte kunde leva utan då. Men det är inte "hitarna" som gör att jag vill fortsätta lyssna. Det är de där andra, de magiska. Jag gick bort mig i känslorna. För två år sedan kunde jag lyssna på alla låtarna och känna att jag aldrig kunde bli olycklig. Nu vill jag gråta samtidigt som jag vill dansa. Jag vet inte om det kan bli som förr. Jag har försökt flera gånger. Jag önskar att det blir som förr. Jag kanske inte ska försöka så förbannat. Jag gick bort mig i tystnaden. Det känns lite som att det kan bli bra igen, men jag får sluta lyssna sönder vissa låtar. I alla fall de låtarna som folk vet om. Det är ju inte förrän de låtarna är tråkiga som man tycker han är tråkig. Eller egentligen tycker man ju inte det, men bara tror det för att alla ser honom som hitarna. Du får göra som du vill, Ruta ett, Hos dig är jag underbar... alla de där är jättebra! Men jag tycker många av de andra är hundra gånger bättre. Men man lyssnar ju automatiskt mer på de lite "sämre". Av någon jävla anledning som jag inte tänker bry mig om, för jag vill inte ha med den att göra.
Jag vill bara ha tillbaka känslan av lycka. Två år sedan, ja tack!
Jag levde då.
Jag lever än.
