avada kedavra

Filmens story följer boken hundra gånger bättre än Twilight gjorde. Detta trots en viss oönskad fightscen i Volterra och vampyrjakten som var helt tvärtemot hur boken beskriver det. De flesta dialogerna var som hämtade ur boken, och utförda med mer framgång än man kan tro när man läser boken. Många repliker är svåra att tänka sig i det verkliga livet (det är faktiskt 2009 nu, liksom).

Skådespelarna har lärt känna sina karaktärer och visar upp dem på ett helt annat sätt. Edwards hesa röst, som i Twilight tyvärr lät som att han var förstoppad (förlåt Robert), gör sig mycket bättre i New Moon. Kanske är det Robert Pattinsons förmåga att prata amerikansk engelska som förbättrats (troligen), och kanske är det att han har så många fler repliker. Det gjorde att hans röst inte lät så framtvingad, bara mer flytande. Som sammet, var det visst.

Färgerna. MY GOD. Den kalla, blåa färgen i Twilight är utbytt mot en varmt gul färg som passar så mycket bättre. Kristen Stewart är mycket snyggare i det. Den kalla, blåa gjorde att hon såg sjuk ut. Och inte bara sinnessjuk, som man antagligen måste vara för att springa med vampyrer.

Även ögonen var mycket bättre än i Twilight, även om det saknades färgskiftningar – Cullens hade samma guldfärg genom hela filmen. Egentligen störde det mig bara i Volterra-scenen, där Edward ska vara törstig och ha mörka ögon. Han såg ut att plågas och hans sminkning var jättebra men ögonen var fel. Annars var de perfekta. De lyser verkligen, vilket de inte alls gjorde i Twilight. Där såg de inte så speciella ut som de ska göra.

Känslorna är äkta. Det gör ont, jag trodde inte jag skulle klara av att vara tyst under Edwards avsked. Det gjorde faktiskt ont, bokstavligt talat. Jag ville nästan skrika rakt ut. Men jag kanske tar det lite mer personligt än en mentalt frisk människa gör. Även Jacobs hårda hejdå slet tag i mig. Det var inte lika tufft, men det kändes ändå. Fast jag redan hade ett hål i mitt bröst, Jacob lyckades tyvärr inte att nästan laga mitt, som han tydligen lyckades med Bellas.

Och faktiskt är jag imponerad av skådespelarnas uttryck av känslorna. De gjorde det så mycket bättre än jag väntade mig. Tårar, uppspärrade och hopknipna ögon, och rösterna. Man hörde när de var panikslagna, förkrossade, förnekande eller uppmuntrande. Man såg och hörde och framförallt kände känslorna stråla från skådespelarna. Kristen gjorde ett mycket bättre jobb än jag någonsin trodde att hon skulle klara (även om vi sett hennes panikslagna och dödligt smärtsamma ansiktsuttryck i Twilight).

Och mailen till Alice? Jag antar att de var där för att det skulle kännas, och det gjorde det verkligen. Varenda gång Bellas röst sa "Alice" i den där hälsande tonen, stannade mitt hjärta en liten liten mikrosekund. Breven var hjärtgripande men aningen onödiga. Man såg hennes förtvivlan när Edwards var borta, man såg hennes glädje när Jacob var i närheten, faktiskt. Man såg hur mycket hon tyckte om honom. Och ärligt talat, hon såg nästan mer kär ut i Jake än hon någonsin sett ut att vara i Edward.

Slutet var bra. Det måste jag erkänna. Även om man satt och hoppade i stolen en lång stund innan Edward äntligen fick ur sig "marry me, Bella", så fick man rätt känsla. Att det sista man ser är Bellas fula nylle, är tyvärr en annan sak.